How big is Örnnebulosan?

Örnnebulosan är ett moln av gas och stoft där nya stjärnor bildas, cirka 5 500 ljusår från jorden i stjärnbilden Ormen. Ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år, cirka 9,46 biljoner kilometer. Den ljusa delen av nebulosan är cirka 56 ljusår, eller 530 biljoner kilometer, bred där den är som bredast. I nebulosans mitt finns Skapelsens pelare, resliga pelare av stoft och gas.

Storlek

En nebulosa har ingen skarp kant, så storleken beror på hur svagt sken som räknas med. Katalogen New General Catalogue över nebulosor och stjärnhopar anger för Örnnebulosan och dess stjärnhop en längsta utsträckning på 35 bågminuter. En bågminut är en sextiondel av en grad, så det är något mer än en halv grad av himlen.

För att göra om en vinkel på himlen till en bredd behövs avståndet. Rymdteleskopet Gaia har mätt avstånden till hundratals stjärnor i nebulosans stjärnhop och placerar hopen på ett avstånd av cirka 5 500 ljusår. På det avståndet är 35 bågminuter cirka 56 ljusår.

NASA anger nebulosans storlek till 70 gånger 55 ljusår och avståndet till 7 000 ljusår. Med det närmare avståndet från Gaia blir nebulosan cirka en femtedel mindre. Svagare glödande gas sträcker sig längre: en katalog från 1959 över glödande vätemoln anger för hela området en bredd på 90 bågminuter, eller cirka 145 ljusår.

Storleksjämförelser

Sett från jorden är den ljusa delen av nebulosan ungefär lika bred som månen i fullmåne.
Skapelsens pelare är cirka 4 till 5 ljusår höga, så nebulosan är ungefär 11 till 14 gånger så bred som pelarna är höga.
Om pelarna förminskades till höjden av en person som är 1,7 meter lång, skulle nebulosan vara ungefär 19 till 24 meter bred.
Orionnebulosan, ett moln där stjärnor bildas cirka 1 350 ljusår från jorden, är cirka 24 ljusår bred, lite mindre än hälften av Örnnebulosans bredd.
Nebulosan är ungefär 13 gånger så bred som avståndet från solen till Proxima Centauri, den närmaste stjärnan.

Skapelsens pelare

Skapelsens pelare syns på några av rymdteleskopet Hubbles mest kända bilder. Nya stjärnor bildas inuti pelarna, dolda av stoft i synligt ljus. Hubbles infraröda bilder ser genom stoftet och visar de unga stjärnorna.

Ultraviolett ljus från en hop unga stjärnor lyser på pelarna, och vindar från de stjärnorna nöter sakta bort dem. En annan pelare av kall gas och stoft i nebulosan, en spira som är 9,5 ljusår lång, är mer än dubbelt så lång som avståndet från solen till dess närmaste stjärna.

Ett namn för två objekt

Örnnebulosan kallas också Messier 16, eller M16. Namnet omfattar två objekt som kataloger listar var för sig. Det ena är det glödande molnet, katalogiserat som IC 4703. Det andra är stjärnhopen inuti nebulosan, NGC 6611.

Den schweiziske astronomen Jean-Philippe Loys de Chéseaux upptäckte nebulosan 1745. Stjärnhopen kan ses i ett litet teleskop, men för att se Skapelsens pelare behövs ett stort teleskop och en klar, mörk himmel.