How big is Orionnebulosan?

Orionnebulosan är ett moln av glödande gas och damm där nya stjärnor bildas, cirka 1 300 ljusår från jorden. Ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år, cirka 9,46 biljoner kilometer. Nebulosan sträcker sig över cirka 24 ljusår, eller 230 biljoner kilometer. Den är den närmaste stora stjärnbildningsregionen till jorden, och den kan ses utan teleskop som en suddig fläck i svärdet i stjärnbilden Orion.

Storlek

Orionnebulosan är en H II-region, ett vätemoln som lyser eftersom ultraviolett ljus från heta unga stjärnor inuti det har slitit loss elektroner från atomerna. Liksom andra gasmoln tonar den ut gradvis i stället för att sluta i en skarp kant. Storleken beror på hur svag glöd som räknas med. Europeiska sydobservatoriet (ESO) anger en utsträckning på cirka 24 ljusår.

På himlen täcker nebulosan cirka 66 bågminuter, något mer än en grad, där en bågminut är 1/60 av en grad. Radioteleskop mätte nebulosans avstånd 2007 till cirka 1 350 ljusår, och en mätning 2017 placerade den något närmare, på cirka 1 270 ljusår. Vid de avstånden motsvarar 66 bågminuter 24–26 ljusår.

Storleksjämförelser

Orionnebulosan är ungefär dubbelt så bred som Krabbnebulosan, som är molnet efter en exploderad stjärna och i genomsnitt cirka 11 ljusår bred.
Den sträcker sig över nästan sex gånger avståndet från solen till Proxima Centauri, den närmaste stjärnan, som ligger 4,2 ljusår bort.
På himlen är nebulosan ungefär dubbelt så bred som den fulla månen.
Om Orionnebulosan förminskades till längden av ett maraton, 42,195 kilometer, skulle Neptunus omloppsbana vara en cirkel som är cirka 1,7 meter i diameter. Jordens omloppsbana skulle vara cirka 5,6 centimeter i diameter.

Stjärnorna som lyser upp den

I nebulosans ljusa centrum finns dess fyra mest massiva stjärnor, som kallas Trapezium efter den fyrsidiga form de bildar. Ultraviolett ljus från dessa stjärnor gräver ut en hålighet i molnet som de bildades ur. Eftersom stjärnorna har blåst bort det mesta av dammet och gasen i närheten har astronomer fri sikt in i nebulosan.

En bild från rymdteleskopet Hubble som släpptes 2006 visar mer än 3 000 stjärnor i nebulosan. Bland dem finns bruna dvärgar, objekt som är för små för att lysa genom kärnfusion på det sätt som solen gör. År 2016 avslöjade infraröda bilder från ESO:s Very Large Telescope ungefär tio gånger så många bruna dvärgar och ensamma objekt med planetmassa som man tidigare kände till.

Där planeter börjar

Nära Trapezium fann Hubble unga stjärnor omgivna av skivor av gas och damm, som kallas protoplanetära skivor. Planeter kan bildas i sådana skivor, och solsystemet bildades sannolikt ur en sådan skiva för cirka 4,5 miljarder år sedan. De flesta av de kända skivorna av det här slaget som lyses upp av närliggande stjärnor finns i Orionnebulosan.

Astronomer tror att solen själv föddes i ett moln som det här. Människor har iakttagit nebulosan under lång tid: NASA noterar att mayafolket i Mesoamerika såg den som skapelsens kosmiska eld.