How big is Procyon?

Procyon är ett par stjärnor i stjärnbilden Lilla hunden, cirka 11,4 ljusår från jorden, där ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år. Den ljusa stjärnan, Procyon A, är cirka 2,8 miljoner kilometer i diameter, cirka dubbelt så bred som solen, och det är den stjärna som utforskaren visar. Dess svaga följeslagare, Procyon B, är en vit dvärg som bara är något bredare än jorden.

Storlek

En stjärna har ingen fast yta, så dess storlek är bredden av det glödande skikt som ljuset kommer från. Procyon A:s skenbara bredd mättes i Chile med Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope Interferometer, som kombinerar ljus från separata teleskop. Bredden är 5,448 tusendelar av en bågsekund, där en bågsekund är 1/3 600 av en grad. Tillsammans med stjärnans avstånd, uppmätt av satelliten Hipparcos, ger det en bredd som är 2,05 gånger solens.

Samma studie fann att medelvärdet av alla publicerade mätningar ger samma resultat. En förnyad analys från 2012, som använde 3D-datorsimuleringar av stjärnans yttre skikt, fann en radie på 2,02 gånger solens, inom cirka 1,5 % av det första resultatet. Rytmen i stjärnans svängningar bekräftade det.

Storleksjämförelser

Procyon A är ungefär dubbelt så bred som solen.
Cirka 220 jordar sida vid sida skulle sträcka sig tvärs över Procyon A.
Altair, som har samma storlek i utforskaren, är nästan exakt lika bred vid ekvatorn.
Vega, nästa större stjärna i utforskaren, är cirka 3,8 miljoner kilometer bred vid ekvatorn, ungefär en tredjedel bredare än Procyon A.
Procyon B är cirka 17 000 kilometer i diameter, cirka 1,3 gånger jordens bredd. Procyon A är cirka 170 gånger så bred som Procyon B.
Om solen förminskades till storleken av en basketboll, skulle Procyon A vara en boll på cirka 49 centimeter i diameter och Procyon B en pärla på cirka 3 millimeter i diameter.

En följeslagare som avslöjades av sin dragningskraft

År 1844 märkte astronomen F. W. Bessel att Procyon och Sirius svajar lite när de rör sig över himlen. Han föreslog att osynliga följeslagare drog i dem. Sirius följeslagare, Sirius B, sågs år 1862. Procyons följeslagare är mycket svagare och håller sig inom cirka 5 bågsekunder från sin ljusa partner, så den sågs inte förrän 1896, då J. M. Schaeberle upptäckte den med Lickobservatoriets 91-centimetersteleskop.

De två stjärnorna kretsar kring varandra på 40,84 år, och ligger i genomsnitt cirka 15 gånger så långt från varandra som jorden är från solen. Bilder från rymdteleskopet Hubble, tagna under två årtionden, visar att Procyon A har 1,48 gånger solens massa och Procyon B 0,59 gånger. Procyon B började som en stjärna med cirka dubbelt så stor massa som solen. Det som återstår är en vit dvärg, som packar mer än hälften av solens massa i en boll som inte är mycket bredare än jorden.

En åldrande stjärna

Procyon A är cirka 2,7 miljarder år gammal. Modeller visar att den långsamt blir större när den åldras, men de är oense om hur nära den är att förbruka vätet i sin kärna.